För oss och inga andra

14, rue de Fourcy,

75004 Paris

är inte längre mitt och Jessikas. Men vi kommer alltid ha Paris. Så är det bara.

Nu är jag tillbaka i mitt rum och ägnar mig åt att för en sommar vara en riktigt hardcore hemmafru. Jag tar igen ett års brödbakning, syr, virkar, skriver vykort, lägger hemma bakade småkakor i fina glasburkar och skriver söta etiketter att fästa med hushållssnöre, lagar mat, vispar egen majonnäs, fixar manikyr/pedikyr, har matchande underkläder och dricker kaffe. Det bästa jag vet är att lägga upp frukosten fint, gärna på en bricka, sätta mig på den soliga balkongen och läsa tidningen. Det tar mellan 1-1,5 timmar och är en mycket bra start på dagen.

Solidaritet

Detta är jag. På ett charmigt café ovanför mina nya favorit park. Ser ut som jag silar kaffet mellan tänderna, men det gör jag inte.

Men vem är detta? Lyckades styla mig själv så jag var tvungen att nypa mig i kinden och ta massa kort för att försäkra mig om att det var jag. Tror det är mest håret som gjorde det. Känner icke igen mig.

Parken.

Man gick upp för trappor inneslutna av grönska.

Tills man kom upp på toppen och såg hela Paris.

Nu är det en vecka sedan jag slutade jobba. Sista månade i Paris blir alltså semester! Tyvärr lyckades jag i mars/april tiden leva lite över min tillgångar så just nu pusslar jag lite för att allt ska gå ihop. På ett sätt mycket frustrerande, men samtidigt upplyftade, som en rening för min söndertrasade materialistiska själ. Men den 10 maj får jag min sista check från jobbet och jag bara längtar längtar längtar!

Jag pusslar just nu som sagt. Det innebär att jag plockat fram take-away muggen där jag i början la mina mynt. Tyvärr är det verkligen små plocket kvar. Varje år är det en stor antikmarknad länga med Grands Boulevards och där var jag igår. Jag såg tusen grejer jag ville ha, där i bland ett gigantiskt fyrkantigt ur, ett sånt som ser ut att ha hängt utanför en galleria. Det skulle vara så spexigt att ha hemma, men det såg ut att seriöst kunna väga 100kg. Opraktiskt på många sett.Men bland all bråte, bord stolar,LPs och burkar så fanns det vackra gamla kort på Paris och en jätte låda med frimärken. 25 st för 3€, men eftersom jag hade en budget på 2€ så valde jag noga. Hittade bland annat ett men Fredrika Bremer på. Jag betalde mannen med 20 st 5 centare.

Igår var det ju även första maj! Det var en härlig stämning i luften när jag tittade ut genom förnstret redan vid 8.30 tiden! Gubbar och gummor gick arm i arm och istället för att tigga sålde alla hemlösa liljekonvaljbuketter. Det var verkligen så, överallt stod det folk med korgar och sålde buketter för två euro st. När jag traskade iväg till Bastille maknaden för at köpa grönsaker så kände jag att även jag borde köpa en liten söt bukett, de är ju så fruktansvärt vackra! Jag visste att röda korset stod utanför st paul katedralen och jag kände att det enda jag gör nu förtiden är att dricka kaffe och tänka på mig själv. Inte okej. Så jag köpte av dem istället. Det kostade 4€, men det gick oavkortat till organisationen försäkrade jag mig om. Om man inte ens kan hjälpa sig själv kan man ju försöka hjälpa andra tänkte jag.

Tyvärr blev jag jätte allergisk mot den och var tvungen att ställa ut en i svalen efter bara några timmar och när jag var ute och sprang var det en person som fimpade på mig. Så mycket för goda gärningar.

Jag har det bra idag/ Ulrik

Missuppfattning

Läste senaste Elle och fastnade för deras uppslag med nagellack. De hade hällt ut alla färger och dragit en kniv genom allt så de blandades sådär snyggt som de även gör på Millefeuille au ruhm. Såg på "innehållsförteckningen att Dior gjort en färg som hette Nirvana! Gud liksom! Men den var grågrön. Det kändes lite sådär. Nirvana har jag alltid tänkt mig ska vara som att titta in i ett kalejdioskåp och finna total upplysning och komplett inre frid samtidigt, inte en leraktig sörja. Men om Kurt Combain är det första man associerar och inte religion så skulle det nog kunna stämma ganska bra.

Allmäna tankar typ ba juuuust nu

Jag är mitt uppe i en stormvind av "skriv ett skriftligt porträtt av dig själv" och den vanliga "personliga brevet till CV:t" skrivkrampen. Jag har lust att skicka in en bild där jag tar av mig kavajen och sparkar av mig skorna istället. Det säger ju mer än tusen ord. Men om jag vill ha ett nytt jobb får jag nog skriva en A4 sida istället.

Det som stör mig är det är jätte fint väder ute, vi har jätte stökigt och heltäckningsmatta inne, jag har målat naglarna så de glittrar i guldpaljetter så jag måste liksom stanna upp hela tiden och titta på dem i olika vinklar. Jag vill bara lyckas och sen åka ut till lågstadieskolor och säga; barn oroa er inte, det löser sig.

Men för några kvällar sen var vi på in Irländspub på den allmänt kända horgatan st Denis. Det var livat för det var dagen efter st Patricks day, de spelade Jamaicans music och alla drack pints. På storbild visade de en film dem Dolph Lundgren och allt blev så härligt kitchigt att ja ba; gud tack för att du inte övergivit mig.

Lina: Oh oh la la jag vill ha diiiig

Dolph: I must break you

tillbaks på ruta ett

Det första inlägget jag skrev i denna blogg kom från vårat land. En liten håla som inte ligger i småland, utan precis över gränsen till östergötland. Där plockar man blåbär, åker och badar eller åkter till Ömo-hallen och handlar. Annars kittar man fönster, målar om huset och kissar bakom knuten på natten. När vi var små lekte vi café, Uno och Maj-Britt tryckte tom upp servetter där det stod Lina och Moas café. Nu kan vi baka själva. Om det regnar åker vi till biblioteket. När det är fint väder äter vi frukost runt ett plastbord med plaststolar vid farmorsrundel framför huset. Sen dricker vi elva-kaffe, en gång om året kommer Ingegerd och Rune ner och fikar med oss. Men nu finns inte Ingegerd längre. Sen är det fria aktiviteter till lunch. Lunchen brukar vi ta där inne för det är så mycket getingar, sen sätter vi oss vid samma plastbord. Eftersom det är någon som har handlat till luchen brukar det finnas glass till efterätt. Vid fyra börjar det bli dags för fika och som tur är har farmor skickat med bullar och kakor på vägen till landet. Så nu äter vi dem. När det börjar skymma är alla hungriga igen, trots att man brukar undra varför. Vi äter ju hela tiden. Så då grillar vi korv och falafel och flyttar bordet några gånger innan solen verkligen gått ner bakom granarna. Trots att man satt på sig bade byxor och tröja mott mygg och kyla får man gå in, tända ljus, dricka te och spela yatzy. Det är alltid någon som glömmer tp hemma. Sen är klockan tio och det är alldeles för sent så då säger man gonatt och alla går in till sig och Moa lägger sig alldeles för nära. Hon somnar jättesnabbt och jag är lite mörkrädd. Sen är det en ny dag.

Idag har jag mixat juice, hommus och köpt ny mascara. När jag stod med grönsaker över allt, fräsk mynta upp till armbågarna och sjöng med till öppna landskap, insåg jag att det är det enda jag vill. Baka bröd och bo på landet. Och krydda med johannesört. I natt är jag din.

Skrivet på tåget 17 feb

Jag trodde länge att myten om Frankrike som gastronomins högsäte var en lögn. Det kändes som att det hade tappets bort på vägen när Quick, McDonalds och take-away baguetterna verkligen tog sitt hjärngrepp runt den franska folksjälen, de gamla gillade det inte, men folket har verkligen tagit slabbmaten till sitt hjärta.

Men, aldrig har jag befunnit mig bland så mycket genuint intresse för mat. Innan man plockar åt sig sin mattallrik på jobbet sticker man in huvudet bakom skärmen där man sitter och äter och önskar alla smaklig måltid. ”Detsamma”, säger de i kör. Så fort man ser någon med en tallrik önskas det bonne digustation.

Jag hör unga killar prata, ca va? Ca va et toi? Vad har du gjort? Jag har ätit. Jaha, vad åt du?
Vad åt du? Han frågar vad åt du!? Det intresserar honom! Vad hans kompis åt. Hemma hos sig. Inte på restaurang – hemma hos sig, nothing fancy bara middag. Jag tycker det är helt fantastiskt! Det är nog därför fransmännen och fransyskorna är de smalaste i Europa, de brys sig om vad de äter. På ett högra plan än, jag tar en salad jag tänker på vad jag äter. Det bryr sig, det intresserar dem kulinariskt vad de stoppar i munnen.

Jag är nu på väg från Nice, sitter med IKEA plastburken fylld med couscoussallad i knät när konduktören kommer för att kontrollera biljetterna. Han tar min biljett, ser att jag försöker se jag-kan-äta-sallad-utan-att-det-fastnar-mellan-tänerna belevad ut och önskar mig Bonne Apetit! Jag sitter stum i sätet.

Det är bara så trevligt.

På spåret

Mannen framför mig började med att sätta på Sweet Home Alabama, nu kollar han på någon Will-Smith-dödar- zombies-film. Jag har bara lust att pressa in mitt huvud mellan sätena och fråga vad hans problem är. Fast eftersom jag själv sitter och diskret stampar takten till Rod Stewart borde jag kanske snarare sätta mig bredvid honom och så kan vi leva i det förgångna tillsammans.

Min egen granne sitter även han med sin dator och verkar jobba med något slags teoretiskt ljussättnings program, typ powerpoint fast med verklighetsförankring. Det verkar ta mycket hjärnkapacitet och inte riktigt gå som han tänkt med tanke på allt hummanden, gestikulerande och gotcha rörelser han gör mot sin laptop. Otroligt störande att ha i sin periferi hela tiden.
Kvinnan som sitter i fyrasätet på andra sidan mittgången var precis och köpte massa choklad i restaurangvagnen som är precis framför våran. Hon hamnade som ända främling mitt i en enbarnsfamilj. Behöver nog lite extra socker på en sextimmarsfärd. Barnet, lite svårt att definiera könet även om det kan prata och verkar ganska stort, har nappen i munnen och hejar på hundarna som i dess dataspel tydligen ska springa någonstans. Allez chiens! Kan man spela dataspel måste man skicka nappen till tomten tycker jag.

Om man inte vet någons kön har jag i dessa pk-tider fått lära mig att svenskan håller på att införa ett nytt genus; hen. Det är inte en han, det är inte en hon det är en…..Hen! Det skulle ju lösa den givna inre konflikten hur man frågar vad ett hyfsat nyfött barn heter. Innan våndades man med om man helt enkelt skulle gissa och dra till med ett vad heter han (Josefin), om man skulle säga det (och hata sig själv för att man förringade någons mirakel till ett könlöst dött ting) eller helt enkelt bara dra ut på vad heter……? Och vänta på att föräldern snabbt skulle fylla i. Så, problem löst. Hen. Vad heter hen? Låter dock mer som en efterbliven dialekt men det är ju iof så det brukar bli eliten brukar spåååååkvåååård (sprakvard) och visar att även de är öppna för wind of change.

Så, hen spelar dataspel och suger på sin napp, kvinnan äter choklad och männen runt omkring mig tittar på film/”jobbar”. Chokladen hon valde att köpa var Kinderägg, fast inte ägget då utan chokladchokladen. Jag jobbar ju i Saint-Germain och där ligger det såavis med massor av gallerier. Överallt är det gallerier. En del går man förbi, andra tittar man till lite extra när man passerar och en del stannar man utanför och förundras över folks genialitet och prisar gud för att man lever. På rue de Seine har de senaste veckorna haft någon slags popkonst-men-massa-coola-och-nyskapande-åsikter expo. Bland annat ett jätte Toblerone paket. Men istället för Toblerone står det testosteron. Sånt tycker jag är kul. Men det jag tänker på just nu, tack vare tantens choklad, är Kinderägget, även det supersizat, som är märkt med gendersurprise!
Det som hade kunnat vara en gendersurpise just nu är om jag hade tagit min tomma sopplastburk och med all min kraft pressat ner den mellan min grannes ben, bara för att han irriterar mig så. En kvinna som oprovocerat brukar våld mot en man. Gendersurpise! Har han lite små sexiga kalsonger kommer det ändå vara hans fel. Det har jag lärt mig på nyheterna.

Det var bara ett litet utdrag av allt som utspelats på denna ganska långa och lugna tågresa från
Paris till Nice.

Att bli en kvinna

1. är att våga

2. är att vara den man man är och vill vara.

3. är att vara nöjd och ta sin tid. och att acceptera att man i vissa stunder ser ut som Lasse i tillsammans.

Pratar man favoritord älskar jag bl.a gröt, korv, glamour men all time favorite är verkligen kvinna. Det låter så kraftfullt och har liksom samma aura som Elle Wooods när hon vunnit fallet i Legally Blond 1 och svänger med hårsvallet och går mot dörren/soluppgången. Så jag har alltså velat personifiera mig med det. Men inte lyckats särskilt bra eftersom jag känt mig så pass malplacerad åldersmässigt.

Ända sedan jag fyllde 18 har jag haft ålderskris. Efter 18 får man göra allt och inget är liksom förvånande om man lyckas med. Att bli äldre är en rutschbana mot medelmåttigheten. I år fyller jag 21 och känner mig som ett barn. Det är inte okej. Jag känner mig på något sätt lurad av ålderssystemet eftersom jag fortfarande är rädd för högstadiebarn i grupp, eftersom det är så stora. Jag är ju vuxen, läser man en dagstidning står det klart och tydligt den 21 åriga kvinnan, ibland t.o.m den 19 åriga kvinnan.

Men, tack 80-tals peppen, nu kommer det; the wind of change . Nyår 2010: Detta år ska jag bli kvinna. Se ovanstående kriterier. Och ja, man kan låta the children of tomorrow dream away men det blir så himla flummigt, gör man en lista då händer det grejer! Så jag gjorde en mental lista och de senaste dagarna har jag känt den utlovade effekt som brukar nämnas på baksidan av detoxprodukter, ett lugnare mer harmoniskt jag, mer självsäker och bekväm i kroppen.

Lista:

1. Säga till chefen att jag är missnöjd med min arbetssituation (check)

2. Äga ett Earl Grey (check)

3. Njuta av doftljus, inte bara tända dem (check)

4. Känna mig snygg utan mascara (check, med variation)

5. Gå ut utan mascara (check)

6. Ta initiativ även om jag vill dö (check)

7. Alltid vika ihop kläderna, inte slänga dem på golvet (svårare än man kan tro)

Jag är på god väg.

Att välja

In action på svenska ambassaden. Förstagångsväljare 2010. Det var stort.

Att välja

eller

Att vara hypokondrisk med drag till panikångest.

Att tro att alla sår i munnen är AIDS, varje liten känning i bröstet är akut hjärtfel, alla muskelspänningar/lantydningar till illamående är en påbörjad hjärtattack (symtomen för det verkar ju vara vad som helst, strålningar i armen/illamående/vakna och vara glad). Alla med stor väska på metron är självmordsbombare, alla med barn på magen på sephora är också självmordsbombare och även de som har bylsiga jackor på öppna platser väntar på att detonera sina påtejpade sprängladdningar. Vi ska inte prata om de obevakade väskorna.

När jag tänker efter är jag alltid dödssjuk och alla runt omkring mig är terrorister/mördare/sjuka i huvudet. Så måste jag acceptera att jag tänker. Som farmor sa till pappa, när han inte orkade med att jag och Moa skulle vara utomlands samtidigt; det finns ju tabletter.

Det finns tabletter för sånt. Det finns tabeltter som gör en glad, tabletter som dämpar och tabletter som gör att man inte känner alls. Tabletter som fungerar, tabletter som gör en beroende och tabletter som gör en tjock.

Jag stog i duschen för någon vecka sen, slängde vant upp benet på badkarskanten men när jag böjde mig framåt för att sträcka mig efter rakhyveln missbedömde jag avståndet lite och slog i sidan av huvudet mot kakelkanten som sticker fram. Det gjorde jätteont för kakel är jättehårt.

Självklart får jag super panik när jag inser vad jag gjort; aaaaaaaah slå i huvudet är bland det farligaste, det är ju därför man har hjälm, tänk om jag blivit hjärnskadad och tappat både talet (humma lite för mig själv....lalalal inga problem tungan hänger med) och förståndet, hur testar man förståndet? Fort! Gångertabellen! 1x2 = 2, 2x2 = 4, 2x3 = 6, vääääänta lite! Kruxet med tvåans tabell är ju att den är jättelätt när man tar den i ordning! Bara att plussa på två hela tiden!

Men att jag kom på det tog jag som ett tecken på att jag inte var (eller är) hjärnskadad av den lilla smällen. Hade jag slått i huvudet så hårt att jag fått bestående men hade jag säkerligen haft problem med tvåans tabell och verkligen inte kommit på att det bara var att plussa på två i taget.

Så jag väljer att känna. Även om det ibland är lite för mycket, och i lite för många steg.

och julkransen ligger i papperskorgen

Arbetskläder is the shit. Om man inte jobbar på demensboende.

Nu har någon vänt på benet och julen är obönhörligt slut. Man har lyssnat på för lite jul musik, ätit för mycket godis och blivit lite för irriterad på att man kan tycka olika om att man kan säga att Emil i Lönneberga har levat eller inte när man spelar galenpanna. Ja, han är fiktiv men i historien så lever han ju och det är ju det som har det viktiga! Egentligen är det ju jättelängesen det var nyår så att överhuvudtaget ta upp julen känns lite överspelat. Den var i vilket fall bra.

Jag har inte riktigt reflekterat färdigt över mina nyårslöften, men inom kort blir det nog en intensiv starbuck's session med pennan i högsta hugg. Det behöver kanske inte riktigt vara LÖFTEN *täckpåattdudöromduintehållerdemochallakommerskrattafördetärrättåtdig* utan mer LEDORD *såhimlaleagallyblondyougogirlpeppigt*


Det ska bli ett kitchigt 2011.