Skrivet på tåget 17 feb

Jag trodde länge att myten om Frankrike som gastronomins högsäte var en lögn. Det kändes som att det hade tappets bort på vägen när Quick, McDonalds och take-away baguetterna verkligen tog sitt hjärngrepp runt den franska folksjälen, de gamla gillade det inte, men folket har verkligen tagit slabbmaten till sitt hjärta.

Men, aldrig har jag befunnit mig bland så mycket genuint intresse för mat. Innan man plockar åt sig sin mattallrik på jobbet sticker man in huvudet bakom skärmen där man sitter och äter och önskar alla smaklig måltid. ”Detsamma”, säger de i kör. Så fort man ser någon med en tallrik önskas det bonne digustation.

Jag hör unga killar prata, ca va? Ca va et toi? Vad har du gjort? Jag har ätit. Jaha, vad åt du?
Vad åt du? Han frågar vad åt du!? Det intresserar honom! Vad hans kompis åt. Hemma hos sig. Inte på restaurang – hemma hos sig, nothing fancy bara middag. Jag tycker det är helt fantastiskt! Det är nog därför fransmännen och fransyskorna är de smalaste i Europa, de brys sig om vad de äter. På ett högra plan än, jag tar en salad jag tänker på vad jag äter. Det bryr sig, det intresserar dem kulinariskt vad de stoppar i munnen.

Jag är nu på väg från Nice, sitter med IKEA plastburken fylld med couscoussallad i knät när konduktören kommer för att kontrollera biljetterna. Han tar min biljett, ser att jag försöker se jag-kan-äta-sallad-utan-att-det-fastnar-mellan-tänerna belevad ut och önskar mig Bonne Apetit! Jag sitter stum i sätet.

Det är bara så trevligt.

På spåret

Mannen framför mig började med att sätta på Sweet Home Alabama, nu kollar han på någon Will-Smith-dödar- zombies-film. Jag har bara lust att pressa in mitt huvud mellan sätena och fråga vad hans problem är. Fast eftersom jag själv sitter och diskret stampar takten till Rod Stewart borde jag kanske snarare sätta mig bredvid honom och så kan vi leva i det förgångna tillsammans.

Min egen granne sitter även han med sin dator och verkar jobba med något slags teoretiskt ljussättnings program, typ powerpoint fast med verklighetsförankring. Det verkar ta mycket hjärnkapacitet och inte riktigt gå som han tänkt med tanke på allt hummanden, gestikulerande och gotcha rörelser han gör mot sin laptop. Otroligt störande att ha i sin periferi hela tiden.
Kvinnan som sitter i fyrasätet på andra sidan mittgången var precis och köpte massa choklad i restaurangvagnen som är precis framför våran. Hon hamnade som ända främling mitt i en enbarnsfamilj. Behöver nog lite extra socker på en sextimmarsfärd. Barnet, lite svårt att definiera könet även om det kan prata och verkar ganska stort, har nappen i munnen och hejar på hundarna som i dess dataspel tydligen ska springa någonstans. Allez chiens! Kan man spela dataspel måste man skicka nappen till tomten tycker jag.

Om man inte vet någons kön har jag i dessa pk-tider fått lära mig att svenskan håller på att införa ett nytt genus; hen. Det är inte en han, det är inte en hon det är en…..Hen! Det skulle ju lösa den givna inre konflikten hur man frågar vad ett hyfsat nyfött barn heter. Innan våndades man med om man helt enkelt skulle gissa och dra till med ett vad heter han (Josefin), om man skulle säga det (och hata sig själv för att man förringade någons mirakel till ett könlöst dött ting) eller helt enkelt bara dra ut på vad heter……? Och vänta på att föräldern snabbt skulle fylla i. Så, problem löst. Hen. Vad heter hen? Låter dock mer som en efterbliven dialekt men det är ju iof så det brukar bli eliten brukar spåååååkvåååård (sprakvard) och visar att även de är öppna för wind of change.

Så, hen spelar dataspel och suger på sin napp, kvinnan äter choklad och männen runt omkring mig tittar på film/”jobbar”. Chokladen hon valde att köpa var Kinderägg, fast inte ägget då utan chokladchokladen. Jag jobbar ju i Saint-Germain och där ligger det såavis med massor av gallerier. Överallt är det gallerier. En del går man förbi, andra tittar man till lite extra när man passerar och en del stannar man utanför och förundras över folks genialitet och prisar gud för att man lever. På rue de Seine har de senaste veckorna haft någon slags popkonst-men-massa-coola-och-nyskapande-åsikter expo. Bland annat ett jätte Toblerone paket. Men istället för Toblerone står det testosteron. Sånt tycker jag är kul. Men det jag tänker på just nu, tack vare tantens choklad, är Kinderägget, även det supersizat, som är märkt med gendersurprise!
Det som hade kunnat vara en gendersurpise just nu är om jag hade tagit min tomma sopplastburk och med all min kraft pressat ner den mellan min grannes ben, bara för att han irriterar mig så. En kvinna som oprovocerat brukar våld mot en man. Gendersurpise! Har han lite små sexiga kalsonger kommer det ändå vara hans fel. Det har jag lärt mig på nyheterna.

Det var bara ett litet utdrag av allt som utspelats på denna ganska långa och lugna tågresa från
Paris till Nice.

Att bli en kvinna

1. är att våga

2. är att vara den man man är och vill vara.

3. är att vara nöjd och ta sin tid. och att acceptera att man i vissa stunder ser ut som Lasse i tillsammans.

Pratar man favoritord älskar jag bl.a gröt, korv, glamour men all time favorite är verkligen kvinna. Det låter så kraftfullt och har liksom samma aura som Elle Wooods när hon vunnit fallet i Legally Blond 1 och svänger med hårsvallet och går mot dörren/soluppgången. Så jag har alltså velat personifiera mig med det. Men inte lyckats särskilt bra eftersom jag känt mig så pass malplacerad åldersmässigt.

Ända sedan jag fyllde 18 har jag haft ålderskris. Efter 18 får man göra allt och inget är liksom förvånande om man lyckas med. Att bli äldre är en rutschbana mot medelmåttigheten. I år fyller jag 21 och känner mig som ett barn. Det är inte okej. Jag känner mig på något sätt lurad av ålderssystemet eftersom jag fortfarande är rädd för högstadiebarn i grupp, eftersom det är så stora. Jag är ju vuxen, läser man en dagstidning står det klart och tydligt den 21 åriga kvinnan, ibland t.o.m den 19 åriga kvinnan.

Men, tack 80-tals peppen, nu kommer det; the wind of change . Nyår 2010: Detta år ska jag bli kvinna. Se ovanstående kriterier. Och ja, man kan låta the children of tomorrow dream away men det blir så himla flummigt, gör man en lista då händer det grejer! Så jag gjorde en mental lista och de senaste dagarna har jag känt den utlovade effekt som brukar nämnas på baksidan av detoxprodukter, ett lugnare mer harmoniskt jag, mer självsäker och bekväm i kroppen.

Lista:

1. Säga till chefen att jag är missnöjd med min arbetssituation (check)

2. Äga ett Earl Grey (check)

3. Njuta av doftljus, inte bara tända dem (check)

4. Känna mig snygg utan mascara (check, med variation)

5. Gå ut utan mascara (check)

6. Ta initiativ även om jag vill dö (check)

7. Alltid vika ihop kläderna, inte slänga dem på golvet (svårare än man kan tro)

Jag är på god väg.