Nu har jag insett att jag ska åka. Tankar och känslor som jag inte riktigt orkar/vill/kan hantera brukar jag skjuta undan allra längst bak i huvudet tills det kommer en dag då jag vågar titta på dem. Tankarna om att jag verkligen ska till Paris har legat väldigt långt bak och hunnit bli (precis som Kina resan) något jag kan standard svara på ("ÅH vad kul det ska bli!" "Visst är man nervös, men det ska mest bli kul") men känslomässigt har jag svarat som om det gällde någon annan och inte MIG. Men nu, efter nästan en vecka i de smålänska skogarna, när jag bakat råg bröd, saftat och syltat och målat naglarna har det hunnit ikapp mig att produktiviteten nog ligger i att det har ett slut. Och slutet är en början på något.
Imorgon får jag pressa fran insikter om vad jag ska packa. Vad tar man med när man flyttar? Det känns som en 100% eller 0 situation. Antingen behöver man allt eller inget. Hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar