På hemväg igenom Tuielerierna (öh) en varm höstdag är det lätt att älska Frankrike. Turister strosar, statyerna är kritvita, ljuset lyser upp träden i sina redan röda och gula färger. Söta små barn kommer styltande i dufflar medans de med sina gulligaste röster sätter verbkombinationer med och utan ackusativ och prepositionsobjekt i rätt tempus. Gäss simmar i dammen och Gud går och vilar för han ser att allt är så himla gött.
Då möter jag en pojke.
Han snor sin smått invalida brors krycka. Tar upp den som ett gevär, och skjuter ner alla.
Inte okej.
Fullkomligt lysande säger en hängiven läsare och supporter
SvaraRadera