J. Heinrich

På rue de Rosiers i Marais finns det en liten, men med otroligt mycket grejer, second-hand butik. Jag har hitils fyndat en helt fantastisk typ 40/50-tals klänning (som hade kunnat passa Carrie perfekt) och min bebis; en American Boyscout skjorta! Med nummer, påsydda emblem och allt, men det som verkligen berör mig mest är att någon, med röd penna, plitat dit J. Heinrich på lappen i nacken! Det känns så underbart!

När jag stod i provhytten utan spegel kändes det lite sådär; är en sån tröja kul, om man inte verkligen är en amerikansk pojkscout som väntar på att få släpa någon över gatan? Men som alltid, när det gäller shoppingångest så är det ödet som ingriper. När jag bytte om och tänkte att, nej jag sparar de här 5 €:na och gör något annat kul för dem (vad?) så hördes tonerna av Y.M.C.A! Det fanns bara en sak att göra. Pappa betalar inte, men det är klart tjejen ska ha tröjan, jag tillhör ju ett village people och jag är alltid redo!

Det är även lite kul att i dessa Inception-tider, när man inte bara ska åka fram och tillbaka i tiden som man verkade nöja sig med förr i tiden, utan nu ska man även in och gräva i folks drömmar. Att i dessa tider tänka på hur lilla J använde sin tröja och hur lilla jag nu ska använda den. Vad drömde han och vad drömmer jag, vad hände sen och vad händer nu?

Smått manshatande tankar i vardagen

"Åh, ditt hår..!"
"Mmm..?"
"Det är så vackert, är du född sån?"
"Nej jag färgar det."
"Jaha, ja, jag ser faktiskt det på dina ögonbryn, de är ju mycket mörkare."
"Jag färgar dem också."
"Öh, jaha, jag har väldigt svårt för ytliga kvinnor."

Det är roligt det här med ytlighet. Det måste ju oftast vara ytan man först blir attraherad av, och det är ju helt okej, för ofta så är ju ytan det som faktiskt försvinner när man lär känna någon, tillslut ser men ju faktiskt bara insidan. Men hallå? Du pratar med mig för att jag är blond - sen när det visar sig att det inte är naturligt och du blir besviken, vem är det som är ytlig då? Och vad spelar det för roll, jag har ju färgat min blonda insida på utsida - så jag är ju seriöst super ärlig! Såhär ser jag ut, såhär vill jag vara.

Även om jag inte har hår under armarna, rakar mina ben och drabbas av akut MÅSTE-HA när jag ser Hello Kitty tuggummin så betyder inte det att jag behöver...hjälp? Eller vad det nu är en del tror att man behöver. Jag klarar mig otroligt bara själv. Lever dock inte lycklig med alla min 14 katter enligt svenska Olle Adolphson modellen utan jag oldlar snarare min trädgård som Voltaire skulle säga.

Skrivet en söndag i fransk brunchtid på det ekologiskt caféet på gatan brevid. Rött läppstift och leopardtröja gör helt enkelt att jag blir våldsmatrealkalisk när jag kanske egentligen bara ser matrealisktisk ut.

Girls just wanna have fun

Varför ler du så mycket?

Öh ja du, det är så att för första gången på mycket länge gör jag något som får mig att kunna går fram till n'importe qui på gatan, trycka upp dem mot väggen och säga; jag är så himla cool. Och verkligen mena det. Jag är just nu så stolt över att jag verkligen är här, gör vad jag vill och köper mina egna morötter. När jag joggar ser jag Eifelltornet, passerar Victor Hugos gamla kvarter och på vägen till jobbet passerar jag 5 Chanel butiker plus att jag gick rakt in i en Woody Allen filminspelning för några veckor sedan. Det gör att jag kan stå svettig på Champs Elysées största glasscafé i kläder som verkligen inte andas, ge menyer till folk som köper glass för över 10€ till sina ouppfostrade barn som inte ber att få utan ska ha! Ja, jag kan stå där och le som en idiot 5 dagar i veckan 6 timmar om dagen, och mer! Det är inte svårt - jag är lycklig! Inte falsk.

Men ändå är det det folk säger åt mig, hur kan du? Sluta le! Nej! Det kommer jag inte göra! Jag kan inte! För jag är verkligen här! Vad som än händer, så är jag faktiskt här! Men hur förklarar man det för dörrvakten som kommer på lördagkvällarna? Han som har tatueringar som går upp i ansiktet och ett ärr över hela kinden som ser misstänkt ja-jag-var-i-knivslagsmål-ut. Men det är inte mitt problem om det inte hör till hans image att se glad ut.

När jag gick ut från metron efter att ha vinkat av Tobbe gick jag lite melankolisk in i närmaste tobaksbutik. (Bucketlist; bli vän med en tidningsman) När jag kom in, la min cosmo på disken tittade den buttre äldre mannen på mig och sa;

"Mademaselle, jag är redan gift sedan många år så ora dig inte. Men sluta aldrig vara så vacker som du är nu. Och sluta aldrig le."

"Nej" sa jag. Betalade, gick runt hörnet och grät.

Eureka

Efter att ha tittat på ett franskt program om 60-tals musik har jag kommit på det!! Det är inte 50-tal, det är inte 80-tal - det är ju just 60-tal som jag vill ha och vara! France Gall, Jane Birkin, Francois Hardy och Brigitte Bardot! Vilka kvinnor, vilka ansikten och vilka kläder hår och smink!!! Det är därifrån den franska chicheten måste kommit ifrån och det är den som på vägen måste ha försvunnit!!! Var är hårsprayet frågar jag mig när jag ser flickorna på gatan! Var är mascaran med false lash effect skriker jag under eifelltornet och var, var är chica minikjolar, klänningar som med fantastiska snitt framhäver figuren gråter jag när kvinnorna "fyndar" på rean. Borta svarar de lungt och köper jeans med pärlor och glitter och tröjor med intet sägande tryck. Men vad kul.

På tal om skor så blöder mina fötter

Igårkväll gick jag helt planlöst ut. Gick förbi Hotel de Ville där de tydligen har gratis utomhuskonserter varje fredag och lördag, och det blev en helt utomjordisk upplevelse! Fastän jag stog helt stilla rörde sig min själ. Den rördes av gittarer som skar genom hjärtat (eller armen) som introt till Shoreline och med ett sound som var mer arenarockigt än Keane så blev jag helt enkelt helt hänförd av detta franska band som skulle tillbaka till NY samma kväll. Nada Surf. De finns på spotify, men det är verkligen live touchen som lyfter själen.

Always love, Popular, Blankest year, Love goes on, en mycket bra av Words of silence.

Istället för hultsfred liksom...