Smått manshatande tankar i vardagen

"Åh, ditt hår..!"
"Mmm..?"
"Det är så vackert, är du född sån?"
"Nej jag färgar det."
"Jaha, ja, jag ser faktiskt det på dina ögonbryn, de är ju mycket mörkare."
"Jag färgar dem också."
"Öh, jaha, jag har väldigt svårt för ytliga kvinnor."

Det är roligt det här med ytlighet. Det måste ju oftast vara ytan man först blir attraherad av, och det är ju helt okej, för ofta så är ju ytan det som faktiskt försvinner när man lär känna någon, tillslut ser men ju faktiskt bara insidan. Men hallå? Du pratar med mig för att jag är blond - sen när det visar sig att det inte är naturligt och du blir besviken, vem är det som är ytlig då? Och vad spelar det för roll, jag har ju färgat min blonda insida på utsida - så jag är ju seriöst super ärlig! Såhär ser jag ut, såhär vill jag vara.

Även om jag inte har hår under armarna, rakar mina ben och drabbas av akut MÅSTE-HA när jag ser Hello Kitty tuggummin så betyder inte det att jag behöver...hjälp? Eller vad det nu är en del tror att man behöver. Jag klarar mig otroligt bara själv. Lever dock inte lycklig med alla min 14 katter enligt svenska Olle Adolphson modellen utan jag oldlar snarare min trädgård som Voltaire skulle säga.

Skrivet en söndag i fransk brunchtid på det ekologiskt caféet på gatan brevid. Rött läppstift och leopardtröja gör helt enkelt att jag blir våldsmatrealkalisk när jag kanske egentligen bara ser matrealisktisk ut.