Girls just wanna have fun

Varför ler du så mycket?

Öh ja du, det är så att för första gången på mycket länge gör jag något som får mig att kunna går fram till n'importe qui på gatan, trycka upp dem mot väggen och säga; jag är så himla cool. Och verkligen mena det. Jag är just nu så stolt över att jag verkligen är här, gör vad jag vill och köper mina egna morötter. När jag joggar ser jag Eifelltornet, passerar Victor Hugos gamla kvarter och på vägen till jobbet passerar jag 5 Chanel butiker plus att jag gick rakt in i en Woody Allen filminspelning för några veckor sedan. Det gör att jag kan stå svettig på Champs Elysées största glasscafé i kläder som verkligen inte andas, ge menyer till folk som köper glass för över 10€ till sina ouppfostrade barn som inte ber att få utan ska ha! Ja, jag kan stå där och le som en idiot 5 dagar i veckan 6 timmar om dagen, och mer! Det är inte svårt - jag är lycklig! Inte falsk.

Men ändå är det det folk säger åt mig, hur kan du? Sluta le! Nej! Det kommer jag inte göra! Jag kan inte! För jag är verkligen här! Vad som än händer, så är jag faktiskt här! Men hur förklarar man det för dörrvakten som kommer på lördagkvällarna? Han som har tatueringar som går upp i ansiktet och ett ärr över hela kinden som ser misstänkt ja-jag-var-i-knivslagsmål-ut. Men det är inte mitt problem om det inte hör till hans image att se glad ut.

När jag gick ut från metron efter att ha vinkat av Tobbe gick jag lite melankolisk in i närmaste tobaksbutik. (Bucketlist; bli vän med en tidningsman) När jag kom in, la min cosmo på disken tittade den buttre äldre mannen på mig och sa;

"Mademaselle, jag är redan gift sedan många år så ora dig inte. Men sluta aldrig vara så vacker som du är nu. Och sluta aldrig le."

"Nej" sa jag. Betalade, gick runt hörnet och grät.