Tankar ifrån badkaret; att söka Jesus

Julen gör mig alltid mer religiös och fanatisk, och att fira in den i ett annat land har gjort att alla känslor på något sätt fördubblats; jag tittar med blida ögon på ICAmaxis julnummer som Jessikas mamma hade med sig, tindrar mot IKEA påsen som är fylld med julpapper, juleljus och pepparkakshusmodellen vi köpte. Jag blir nästan gråtfärdig av stora stickade vad-som-helst, annars hatar jag typ stickat, men eftersom jag själv nu är övertygad av att skräcken i Stockholm vanligtvis är isbjörnar och inte självmordsbombare, så blir liksom Lovikavantar svartet på vilken hemlängtan som helst.

Med alla dessa fromma tankar gick jag ut på lunch. Varje år har vi en lite krubba hemma, hela min barndom har jag spenderat tiden från lucia, (när alla herdar, visemän och föräldrar vanligtvis togs ner från vinden) att leka med får, funderat på från vilket håll de visemännen verkligen kom ifrån och vem som skulle stå först. Logiskt nog blev det alltid han som stod på knä. (stackarn, ischias kan ju inte ha funnits förr i tiden)

Iallafall, jag gick ut på lunch och döm av min förvåning när jag såg att en jätekrubba ställts upp utan för St Germain kyrkan! Åh, lycka! Jag som t.o.m. hade funderat på att köpa en monoprix-Josef bara för att få in den äkta julstämningen hemma - men nu behövdes inte det! Men hallå säger jag bara! Asså alla var där, man kom knappt ut men finn ett superjättegigantiskt fel; när man tittade närmare upptäckte man att mellan Josef och Maria fanns ingenting! Alla tittade hänfört neråt, männen sträckte fram sitt guld, sin rökelse och sin myrra (världens förövrigt första och mest misslyckade babyshower - ge barnet en nalle!) mot ingenting! Hello - kejsaren har inte ens en kropp! Okej att han inte föddes förrän den 24/25 - men det tre vise männen var ju definitivt inte där förrän trettondagen, ska man göra det verklighetstroget kan ju inte de vara där FÖRE Jesus. För det kan väl inte vara någon som snott honom?

Detta gjorde mig lite missmodig, för även om jag kan uppfattas som en lugn, sansad och öh helt vanlig flicka är jag egentligen totalt hysterisk och bortkopplad från verkligeheten. Jesus är inte här, antingen snodd eller inte född. Ensam. Men ljusen är så vackra, Paris är upplyst, både intellektuellt och fysiskt, blått, rött, ljust, Göteborgsgosskör sjunger Dagen är kommen som ingen annan kör kan och jag har inte köpt några julklappar än. Tänk om jag missar planet hem och tänk om terrordåden aldrig tar slut, vad kommer hända då? Kommer jag inte kunna bli gammal utan vara tvungen att dö som Aylas föräldrar i Grottbjörnensfolk, jag kommer inte ihåg exakt, men typ ramla ner i en ravin med lava - mycket smärtsamt. Vad händer sen? Hur kan man vara bitter som 40-talist när det ända man gjort är att äta [beanäsås] och förstöra framtiden för alla andra med oigenomtänkt teknologi, fossila bränslen och nu inte vilja sluta jobba när vi, okej att vi tar era jobb men tänk på att vi kommer ramla ner i raviner, ev strålas ihjäl i ett världsomspännande Tjernobyl, alltså inte kunna sitta i syarenbersåer dricka kaffe och titta på barnbarnensom leker i gräset och ha sexuella fantasier om Lasse Berghagen. Tänk på det innan ni klagar över höjd pensionsålder - jag kanske inte ens hinner ta ut min surt förvärvade pension innan typ ragnarrök är här! Men jag är inte bitter, jag har redan börjat sitta i syrenbersåer, dricka kaffe och ha sexuella fantasier om Lasse Berhagen och titta på....mina KUSINER som leker i gräset. Mitt glas kommer aldrig vara halv tomt, fyll på fyll på, det får inte verka snålt.

Med detta i bakhuvudet packade jag macaroner och var trevlig allt vad jag bara kunde ända fram till typ kl 17.43 igår eftermiddag, eller kväll, för efter kl 17 måste man säga bonsoir. Plötsligt, i det kaos som uppstår när man jobbar underbemannat och de man jobbar med är ostrukturerade, så öppnas dörren. En man och en kvinna hjälps åt att bära ner en barnvagn för de två ohandikappsanpassade trappstegen av sten (när man bara har två trappsteg - betyder det att man hatar funktionshindrade?). Kvinnan bär barnet i famnen istället för i vagnen. Trots att det är mycket folk ivägen störs de inte av det, utan frågar bara rätt ut om vi tar emot "stage". Jag fattar ingenting, men både Bienvenue och Clement svarar tvärt nej och de får tomhänta gå därifrån. När jag frågar sen förklarar de att mannen och kvinnan bett om att få jobba, men att i ersättning få husrum istället för lön. Jag blev helt stum.

Han var här. Och ni sa nej.




Pappa du får gärna ringa igen - för nu blev jag jättepersonlig och jätteledsen.